Kickifohlin

Länge sedan jag bloggade.  Men jag har bara jobbat sedan semestern och varit sjuk. 

Dagarna ser lika ut i stort sätt. Jobbar och hem, gosa med hundar och gå en runda därefter sova. Vid nio tiden brukar jag sova som en stock.

Dagen startar redan vid 4 så några sena kvällar är inte möjliga. Jaha, tänker ni säkert nu. Vad har människan att göra uppe så tidigt?

Jo, det tar faktiskt ett bra tag innan min kropp fattar att jag är vaken. Jag snubblar, fumlar och druttar omkull. Och jag KAN inte stressa för då skiter det sig kan jag nog lungt säga. Så upp och ut med jyckarna. Jag går tills jag känner att kroppen är i samklang med knoppen. Ibland tar det upp till nästan 1 1/2 timma och ibland kortare tid.

Sen måste jag käka frukost,  fixa lite och jag åker vid 10 över 7. Då slipper jag stress. Dagen kan börja! 

Såhär ser det ut. Helgen orkar jag inte mycket på. Skulle sååååå himla gärna vilja det men det går inte. 

Jobba, äta och sova...

Jorå. Ångest och en relativt svår depression dras jag med numera. Känns ganska värdelöst det mesta faktiskt.  

Liksom vad fasen har jag här att göra? För att andra ska ha någon att beklaga sig över?

Vore det inte för mina ungar och hundar hade jag nog sagt Tack och hej. För jag verkar knappast tillföra något till den här världen längre.

 

Ostädat, ogräset gror och jag skiter i det. Jag orkar inte. Jag orkar aldrig något alls nuförtiden mer än jobba.

 

Är så trött på att inte få livet att fungera. Är så vansinnigt trött på att behöva kämpa för precis minsta lilla grej. Är så trött på att inte ens ha pengar över till mitt eget välbefinnande.  Teater, bio, restaurangbesök eller nåt roligt alls kan jag banne mig räkna på min ena hand som jag gjort de senaste året.

Och då har jag blivit bjuden eller fått gratis inträde. 

Men jag skulle inte behöva haft det såhär jäkla fattigt.

 

 

Allt bottnar i min exmakes lånecirkus till sitt förbannade företag. Skit är det och såhär ska jag stå ut i minst 8 år till. Sedan kan jag överleva på lönen. 

Visst kan man säga att jag borde aldrig gått med på alla dessa lån. Det kan man. Fast det förändrar ju inte min situation nu. Jag har verkligen tagit konsekvenser av att ha blundat under mitt äktenskap.  

Jag får väl kämpa lite till. Försöka hitta någon liten ynklig glädje någonstans under nån sten? Men jag har riktigt svårt att se någon mening med livet. Min positiva sida försvinner lite för varje motgång nu. Och för varje litet krångel jag råkar ut för känns det bara mer och mer rätt att faktiskt bara lämna detta elände.

 

Inte så att jag tänker gå och hänga mig. (Även om tanken funnits). Men jag orkar ärligt talat inte. Jag är bara en bortvald ratad onödig varelse. Herrejösses, jag blev ju redan som liten baby bortsorterad.

Inte undra på att en har ångest?

 

Nä. Det är förbannat svårt att göra någon lemonad av alla citroner som slängts rakt i ansiktet just nu den senaste tiden. Ska försöka..... Men jag ger nog fan i sockret,  jag är lite väl bitter för tillfället för något sött....

 

Ta hand om er därute i cyber rymden.