Kickifohlin

 

Min älskade hund fick somna in måndagen den 3 september. 

Hon hade varit lite ur gängorna en tid, men under helgen blev hon väldigt slö och mycket sjuk. 

Jag beslutade att det var dags, hon sa ifrån. Livsgnistan som hon alltid hade  hur dålig hon än var, fanns inte längre. Utan den var helt borta.

Tufft beslut men det kändes ändå rätt. Hon blev nästan 13 år. 

Ronja och jag var med henne hela tiden. Det gick lugnt och bra. Hon somnade väldigt fort.

Jägarvallens djursjukhus veterinär och djurvårdare gjorde sitt bästa för oss.

Svårast var att försöka vara precis som vanligt. Eftersom Rexi var grymt uppmärksammad på hur jag var, ledsen eller arg så tog hon det på sina "axlar ".

Så jag fick helt enkelt hålla igen på sorgen för hennes skull. Så att hon kände sig trygg att jag var precis som vanligt.

Det är så jobbigt och tungt att behöva säga hejdå till sin bästa kamrat. En vän som aldrig sviker.

Det är så tomt efter henne. Det gör ont i hela mig.

Hennes leksaker ligger kvar här, hennes rosa bädd. Hennes halsband, kampstocken,  spårselen och linan.

Hur ska jag kunna ta bort dessa?

 

Det är verkligen baksidan av hundägandet att behöva fatta detta sista avgörande beslutet för sin hund.

Men det är något vi måste göra. Och det är banne mig varje hundägares plikt att vara med och hålla tassen.

Att se till att sin hund har det bra den där sista tiden.

Om det är möjligt.

 

Sommaren tog slut samtidigt som Rexi fick vandra över till andra sidan. Jag är säker på att alla mina hundar står där på en grön äng och möter mig. När det blir dags för mig att säga hejdå. 

Våra själar kommer att mötas, jag tror på att alla levande har en själ.

Känns både tryggt pch gott att tänka så.

RIP Rexi snuttan.